Beatrice Sandgren

Boken har för många röster och för många sanningar, men den läser mig inte mer. Jag gömmer mig i rött och lovar att aldrig berätta igen för folk som inte förstår. Men det skrämmer mig och någonstans blev jag chockad. För jag mindes inte.
När slutade jag minnas?

så detta blir bara en påminnelse!

Jag har samlat allt här, i en liten bok med titlen Bakom Revbensgaller.
Små dikter; fina, arga, korta, långa. Om kärlek. Om allt som hänt det
senaste året ungefär. Den kostar bara en papperspeng och det skulle
göra min värld om ni ville köpa den! Ta en titt om ni inte redan gjort det.

jag hittar hjärtan bland
prickar och midnattsprat

du kom för nära
snuddade
innanför revbenen,
gav tillbaka färgen
på mina kinder
och känslan
i mina händer.

du kom för nära
en februarinatt
när jag tappat hoppet,
snuddade
vid mitt hjärta
och gav mig kärleken
tillbaka.

Efter tysta resor på tåg, med poesi i handen och parfymtanter på flykt,
går jag genom dagen. Snabbt snabbt, allt ska gå snabbt.
Året får ta slut nu, snön kan komma, raketer kan färga himlen,
bara det tar slut. Jag vill kyssa in det nya året, 2010 kommer bli bra.
Det vet jag redan.

Räknar dagarna,
hälften av hundra.

Jag skyndar mig till stationen igen, kommer alltid precis.
Tyst resa hem, mer poesi och parfym.
Karlshamn nästa.
Jag klär på mig vinterjackan. Ser dig.
Bland femtio, nej, trettio kanske. Kanske mer.
Kanske mer än trettio och jag ser bara dig.

Cigarett röken smeker dina läppar i novemberkylan,
du ler, ser mig, tar min hand och vi går hemåt.
Genom skogen, längs asfaltsbroar och lövhögar.

och vi lever
med tre fönster
tre rum
och en liten katt

har höstlöv i hallen
bruna gula röda
de stannar kvar
blåser in
även om vi sopat ut

och jag envisas
med att gå i strumpbyxor
precis som han envisas
med trasiga skor
som blöter ner fötterna

och vi lever på kärlek
tidiga nätter
och tidiga dagar
med tågräls
i gryningen
och lokomotiv
i täten

och ibland trillar det in folk
då dricker vi kaffe
jag med mjölk
resten svart
och vi skrattar och pratar
mest om musik
och livet

och vi tänder ljus
i guldljusstakar
och känner att
allting
är nästan perfekt

Kanske är det så att
namnet gör ont i mig.
Och det kommer ta tid,
för allt som är viktigt gör.

Men genom att sätta en fot
framför den andra
så går jag allt längre bort
från allt som gjort ont.

Och för varje steg
jag tar med dig
kommer jag ett steg närmare
dit jag vill.

Men om vi röker vin
och dricker cigaretter,
om vi dansar efter stjärnor
och längtar längs gator,
om vi älskar bekymmer
och glömmer kärleken
om vi vänder på världen
och snurrar på  orden
kanske vi förstår.

Vi förstår kanske

Förstår kanske vi.

Kanske vi förstår.

Förstår vi kanske.

Men på ett fint sätt och ett bra sätt.
Det var mina formuleringar & mina tankar,
fast i en annan tid och av en annan hand.
Skrivna av ett annat hjärta som också älskat densamma
och kände då precis vad jag känner nu.
Det kom även en tår, för jag förstod.
Jag förstod precis.

Jag tror att allt för många går och väntar på livet.
Vad de inte förstår är att livet rullar på, hela tiden.
Och det enda sättet att leva på
är att fånga ögonblicken som gör vardagen
istället för att tro att möjligheterna ska trilla ner i knät.

Jag vill skriva ditt namn på allt som är mitt.
Kan vi inte dela livet, du&jag?

Du kan inte gå runt och samla hjärtan för att kasta dem i väggen nästa dag. Det går inte. Och du kan inte byta ut dem efter behag, för det är känslor vi pratar om. Så om du får en chans till att vara lycklig och ha allt det du drömmer och skriver om bör du ta vara på den när den står bredvid.

Vilka är vi att handla
om vi inte fångar de drömmar
som så stilla svävar runt oss
i vardagens storstadsbrus?

Är det något jag vill
så är det att vara allt
du vill att jag ska vara.
Även om du inget begär
så vill jag vara
den för dig.

Att motsatser dras till varann
kunde jag knappast undgå
natten då våra handflator
för en sekund
snuddade vid varann
under fallna snöflingor.

Men låt säga
att jag var densamma
som jag en gång var,
då hårfärg och märken
spelade roll.

Skulle jag träffat dig då,
eller skulle vi föralltid
undgått varandras läppar?

Ibland tänker jag så,
hur livet kunde varit
..

Ja, förfärligt äckligt
kan jag lova.

Vad gör det värt att bo i en stad
där alla är länkade till varann
och det som avgör vem du är
är namnen i din lista av kontakter.

Vad gör det värt att kämpa
när det enda som spelar roll
är att du spatsera runt på höga klackar
och luktar dyrt i randiga skjortor
på samma uteställe var fredagskväll.

Vad gör det värt att gå längs gator
målade i plast och akvarell
när alla är stöpta i samma form
likt rönnbären på träden.

Jag undrar vad som gör lögnerna värda
i vårt hallonsöta samhälle
när sanningar varken hörs eller ses
då ingen heller vill.

Så otroligt fint
det kan vara
att komma runt hörnet
med tunga väskor
och se sin älskade
högt där uppe
i fönstret.

Han ler.
Och jag ler tillbaka.
Och alla problem
känns åter så långt borta.
För här är det bara vi.

Bara vi två.

Och vi skrattar
och kramas
och kysser
och glömmer världen.

Precis som det ska va
när man är två
och har varann
tätt intill.

Sen är natten vår.
Och vi går genom staden,
hand i hand.
Och tar en drink, sjunger med.

Sen går vi hem igen
och jag tror
att jag somnar,
fast jag lovat
att hålla mig vaken.

Jag hittade flera trasiga meningar
i ett desto helare block från 2006-2007.

Man vill ofta tro att det var bättre förr,
men när man letar sprickor i fasaden
inser man lätt att de är allt för många.

Jag sorterar och slänger
bitar av något
som en gång var jag.

Det är lätt

om man tänker
på annat.