Beatrice Sandgren

När jag kommer runt huset med kuddar och dynor i famnen står han och drar i något svart.
- Ett tält! utbrister han när han ser att jag står och tittar på honom.
- Jag ser det, svarar jag.
- Jag tänkte vi kunde se film i tältet! Och sen när du kommer tillbaka från Karlstad kan vi åka iväg och tälta på riktigt. Jag vet en plats där min morbror brukade vara förr. Man kan bada och grilla med.
- Bara du och jag?
- Ja.
Han går in i förrådet.
- Och sen kan vi spela sånt här!
Han håller i något tennisliknande, fast med en liten grön boll och ett trä-racket.
- Men det kan jag inte, jag kommer bara missa.
- Nejdå!
Han går ut med racket i handen och jag följer efter.
- Är du med?
- Ska vi spela nu?
- Ja.
Han skjuter och jag träffar snett. Bollen hamnar på marken. Han suckar och tittar på mig.
- Äsch, det här var inte kul. Nu tittar vi film. Bäddar du?


För att det är de små sakerna han säger som är så fina och som gör att jag inte kan få nog av att vara med honom. Och när vi väl är ifrån varann blir vi socialt handikappade och jag kan inte sova, för plötsligt känns världen så tyst och ensam och det finns ingen att krypa intill och hålla om tills han säger "Nu blir det för varmt" så jag får backa lite och vänta tills han somnar, så jag åter kan krypa sådär alldeles för nära och snoosa i hans nacke.