Beatrice Sandgren

Denna morgon sjunger han på svenska
jag ler och sjunger med ibland.
Men mest lyssnar jag.

Jag tror vi skriver något stort.

Jag trasslar in mig i sladdar
och snubblar på orden.
Skriver kärleks-sms
och ler ibland.

Ikväll går vi till Stadsteatern.

Varje dag med dig är underbar.

Kanske är det så att
namnet gör ont i mig.
Och det kommer ta tid,
för allt som är viktigt gör.

Men genom att sätta en fot
framför den andra
så går jag allt längre bort
från allt som gjort ont.

Och för varje steg
jag tar med dig
kommer jag ett steg närmare
dit jag vill.

Helgen har varit lugn, och vi har mest sysselsatt oss med att göra ingenting.
Vilket behövs ibland. Speciellt när stressen och spänningarna börjar släppa.
För nu är allt är finare än innan. Bättre än innan. Öppnare än innan.
Vi bygger vidare, tar nya tag och jag tror vi gör det ganska bra.
För vi är ganska bra.
Vi två.
Tillsammans.
Och vi har börjat planera igen, vilket också känns bra. För det var längesen.
Jag älskar honom. Så mycket!

Jag har spenderat kvällen med mitt hjärta!
Vi har ätit köttbullar, tittat film, ätit piggelin och kramats en massa.
Ni vet, sånt fint man gör en oktoberdag när den ena är sjuk och den
andra är trött. Sen drack vi saft och spelade biljard med. Där han
påstår att jag vann (men jag vet att jag inte vunnit om han inte slagit
ner mina bollar också). Jag vann alltså inte, men han förlorade, haha.
Älskling <3

Han sa att jag behövde ett nytt synsätt.
Ett nytt manus som varken ser dåtid eller framtid.
Man ska se nuet, leva i nuet, vara i nuet.
Resten spelar ingen roll. Egentligen.

Och visst har han rätt..

alltid.

Men finner

aldrig.