Beatrice Sandgren

HEIDO

Charlie tog en bild på finaste Ronja,
och jag försökte hjälpa ett krossat hjärta.

Idag gick jag. Helt själv.
Och jag gick hela vägen.

- det kändes så härligt i magen!

och för första kvällen på länge hade jag lite kreativitet i kroppen..
Det om något är väl ett tecken på att man kanske är på väg åt rätt håll.
Allt som krävs är lite hjälp ibland. Ett ganska mycket. Denna gången.

Jag blev bara chockad
och är lite rädd.

Vill inte ha upprepningar.

Idag håller mitt huvud på att sprängas
och min näsa på att rinna över.

Bloggar är så otroligt fint. Som ett bibliotek, tillgängligt vart man än är.
Här är några av mina favoriter:

Nio till fem
Om du blundar så finns jag inte
Hjärteknarr
Lyckorus i magen
Le love image



Har ni flera bloggar i samma stuk får ni mer än gärna tipsa om dom!

♥

Jag har börjat älska ingentinget.
Betydligt med än alltinget.

Ord ord ord
alla förbaskade ord som sitter fast i mitt huvud och vägrar komma ut
gör så ont i tinningen. Och jag jagas av drömmar och sanningar som
inte är min verklighet. Sånt händer inte mig. (Det hände aldrig mig..)

Boken har för många röster och för många sanningar, men den läser mig inte mer. Jag gömmer mig i rött och lovar att aldrig berätta igen för folk som inte förstår. Men det skrämmer mig och någonstans blev jag chockad. För jag mindes inte.
När slutade jag minnas?

Hade en väldigt bra start på veckan, var på sjukhuset och
visade både fint blodsockervärde (HbA1c) och bra blodtryck.
Därefter åkte både jag och Charlie på något.. så fick fortsätta
veckan med magont, vilket har varit mindre roligt. Imorgon
ska jag dock till skolan hur jag än mår, vi har grupparbete.
Sitter och skriver på det sista nu, hoppas på att jag gjort rätt!

Helgen ser underbar ut, Ida kommer imorgon så vi ska hitta på
något alla fem. På lördag har vi planerat in lite tjejkväll vilket
också ska bli riktigt härligt! Och på söndag tar jag tag i slut-uppg.
på företagsekonomin hemma hos mamma och pappa då Charlie
ska iväg och fiska.


Nu ska jag skriva klart, sen sova de timmarna som återstår!
Kramar på er

Lite te och choklad framför Sex and the City :)

så detta blir bara en påminnelse!

Jag har samlat allt här, i en liten bok med titlen Bakom Revbensgaller.
Små dikter; fina, arga, korta, långa. Om kärlek. Om allt som hänt det
senaste året ungefär. Den kostar bara en papperspeng och det skulle
göra min värld om ni ville köpa den! Ta en titt om ni inte redan gjort det.

jag hittar hjärtan bland
prickar och midnattsprat

Jag kan inte sova,
har knappt sovit.

Ångest över skolan,
ångest över det halvår som väntar.
Nationella proven, Högskoleprovet,
examensradion, studenten..allt.




Jag vill inte.

Jag vet att det finns många åsikter från alla håll, och jag vet att jag inte borde stanna och att jag inte borde försvara och att jag inte borde göra massa saker som jag gör ändå, men det finns en anledning till alla dessa saker. Som faktiskt är den viktigaste: att jag älskar honom. Jag älskar honom så det gör ont i hela kroppen när han inte är nära.

Och ni ska veta hur han kämpar, för det kan vara lätt att glömma bort att vi är två personer. Han kämpar som bara den, och även om jag inte visar lika mycket nu som förr (av rädslan att komma för nära och förlora igen) så älskar jag honom fortfarande lika mycket som jag alltid gjort. Trots allt som hänt, trots detta jävulska halvår av skit, trots att jag tappat mig själv, trots att jag tappat många i min omgivning, trots allt, så gör jag faktiskt det. Och jag vill att ni ska förstå det.

Han kan väcka mig på morgonen med fina frukostar, börja dansa med mig mitt på stan, dra ut mig på äventyr mitt i natten bara för att han vill visa något, pausa filmer och brista ut i egenskrivna små melodier om hur mycket han älskar mig, ligga och hålla om mig hela natten när jag fryser, följa med mig till läskiga doktorer och hålla min hand under tiden, köpa mig ostbågar till mig i smyg trots att vi bara han 50kr kvar, göra små konstiga danser i köket (som mer ser ut som jobbiga gympaövningar) när han är uttråkad, skicka små kärleks-sms trots att jag sitter precis bredvid, och massa små knasiga saker som betyder så otroligt mycket.

Jag vill bara att ni ska veta att han försöker.
Och kämpar.
Och ger allt och lite till.

Jag skriver och skriver
men inget kommer ut.

Jag behöver motivation, inspiration.

Jag måste bara poängtera hur mycket jag älskar Ä-L-S-K-A-R ostbågar.
Det är galet! Jag har inte ätit det på evigheter och nyss kom Charlie in
med en hel påse. GALET GOTT!


krängakrängakränga

tack
tack
tack

Jag sitter hemma själv för första natten på länge.
Hur mycket jag än gillar sambolivet saknar jag ensamheten ibland.
Att dricka te, skriva en massa, se kärleksfilmer, lyssna på egenvald
musik och bara... bara va... helt enkelt.
Jag tror jag behöver det, nångång ibland sådär. Jag tror alla behöver
vara ensamma, likaväl som man behöver det sociala.

Snart kommer Charlie hem igen,
då hoppas jag på lite sömn, en godnattkram och att han inte
trycker kalla händer mot min mage. Älskade underbaradu!


Imorgon ska vi hem till mamma och pappa på lite grillning med vänner.
Ska bli riktigt härligt!





Underbaradu och lillajag.

hej 2010.

BLÅ HIMMEL!

Trots många nergångar får man inte glömma årets fina uppgångar!

Jag hade (trots ett brustet hjärta) en fin start på året: Två av mina flickor satt hemma hos mig, tröstade och drack te trots mörka kvällar och mitt eviga "varför skriver han aldrig tillbaka?"-pratande.

Jag träffade någon som fick mig att inse att alla människor som kommer in i ens liv inte kommer för att stanna. Vissa ska bara stanna till, hjälpa dig på vägen och sedan ge sig vidare. Medan andra håller sig fast, för deras syfte är att alltid finnas och stötta dig lite grann i både med- och motgång. Kanske för att din uppgift är att göra detsamma i deras.

Det blev februari och jag stod ansikte mot ansikte med kärleken!

Våren gick så snabbt, vi hade frukt-kalas i parken, (fick fågelbajs på ryggen), skrattade, la alla pengar på skor&sallader&baguetter och sjöng. Vi sjöng en himmlans massa.

Sommaren varade i en evighet, kanske för att alla dagar&nätter flöt ihop till en. Jag minns inte om vi sov, någonsin. Jag minns bara långa bilfärder, massa glassätande, gitarrspel, folkmassor, fester, långa samtal på taket, piren, att jag flyttade in på någonannans rum & inte kom ut förens hösten kom krypandes.

Då flyttade två andra underbara flickor in hos mig över en helg. Jag har nog aldrig känt mig så hemma som då! De visste vad som fick sägs, vi visste vad som skulle göras, och allting var bara perfekt!

Att snön kom, I MÄNGDER(!) är definitivt värt att nämnas samt att en katt gör söta tassavtryck i den!

Och små överraskningar! Som egenskrivna låtar, om oss, mig. Eller underbara frukostar med tända ljus och tomtebloss.

Och promenader, med en som förstår, gör mina axlar lite lättare. Upp för trappor i skogen, ner för backar med äppelkorgar.



Fint fint fin!

Jag känner mig lite tom på ord..
Vet inte vad jag ska skriva, eller inte skriva.


Jag är ledsen för det.

Du bör veta;
att av de få som vet
har ingen skyllt någonting på dig.

Igår kom vi hem från Malmö, hungriga och trötta.
Men det var mysigt som attans och betydligt välbehövligt.

Tack för resan hjärtat!

Imorgon tar jag och Charlie tåget till Malmö.
Vi tänkte pulsa runt i snö och köpa julklappar!

Jag tror det kommer bli riktigt fint.

Sen stannar vi natten och tar en sista sväng i staden
innan vi åker hem till Karlshamn igen!